Arkitektur som syns – och hörs

Den första detaljen som syns på den nya Kungliga Musikhögskolan (KMH) när man kommer mot den imponerande nya byggnaden från korsningen Valhallavägen-Lidingövägen i Stockholm är ett spännande konstverk upphängt i portiken till den nordvästra flygeln. Verket, vid namn ”sch, tyst, lyssna”, är signerat konstnären Ebba Matz och utgör en tredimensionell ljudvågsåtergivning i aluminium av just dessa ord, inspelade av Matz själv.

På samma sätt går ljud, musik, akustik igen i hela den nya högskolebyggnaden invid Gärdet. Mässingselementen på utsidan av huvudbyggnaden i glas symboliserar blåsinstrument, de böljande vita balkongerna ger ett smäktande musikaliskt intryck och rödfärgade linoleummattor längs korridorerna ger ett uttrycksfullt rosatonat återsken i skymningssolen.

– Vi har jobbat med rytm och material. I den här enkla strukturen finns en rytmisering, och materialvalen härinne har uttryckt ”musikverkstad”, säger Tobias Rosberg, som tillsammans med Margareta Källström har varit huvudansvarig arkitekt vid uppdragstagaren AIX Arkitekter.

Tillsammans med ett team på som mest uppåt 30 arkitekter och projektmedarbetare ansvarade Rosberg för utformningen av detta nya prestigebygge. En byggnad som redan blivit rejält positivt uppmärksammad och föremål för många studiebesök från när och fjärran.

– Vi har anställt en särskild person som bara jobbar med studiebesök, berättar Peder Hofmann, chef för utbildnings- och forskningsavdelningen vid KMH. Och antalet konsertbesökare har ökat dramatiskt.

– Ja, och nyligen visade vi byggnaden för 15-20 internationella journalister, fyller Tobias Rosberg i.

Som alltid med projekt av denna skala har dock målgången och segerchampagnen föregåtts av ett långt maratonlopp. Redan i början av 2000-talet började planerna på en ny musikhögskola ta form, eftersom de tidigare lokalerna kommit att bli för trånga, och eftersom de egentligen aldrig hade varit särskilt ändamålsenliga.

– Vi hade alltid varit trångbodda, säger Peder Hofmann. Och det som var väldigt jobbigt var att man hörde allting, så stod man och övade fiol i ena rummet hörde man en bastuba i andra rummet. Så det var en viss konkurrens om ljudutrymmet!

En tävling sattes upp 2003 för ett nytt campus, och AIX Arkitekter vann. Tävlingsförslaget gick då ut på att den nya byggnaden skulle placeras en bit bortanför nuvarande placering, men parallellt köpte Akademiska Hus 2004 tomten intill högskolan och man började skissa på att uppföra huset här istället. På denna tomt låg emellertid Swartlings ridskolas gamla byggnadsminnesmärkta stallbyggnader i tegel, byggda runt 1890. Dåvarande landshövdingen i Stockholm län Per Unckel lät förvisso häva märkningen, men Riksantikvarieämbetet överklagade beslutet.

Under pågående rättsprocess började man samtidigt, för att hitta vägar framåt, skissa på ett förslag där de gamla k-märkta byggnaderna kunde stå kvar. Förhoppningen var att de gamla stallokalerna på ett vackert sätt skulle fås att harmoniera med de nya planerade byggnaderna.

– Då föreslog vi att vi inverterar huset, säger Tobias Rosberg. Därmed fick vi ett öppet hus som interagerar med sin omgivning. Så vi lade kommunikationer och entréhallen i fasadläge istället, och då blev det plötsligt inte längre lika svårt att samordna huvudfasaden med de omgivande bostäderna i samma plan. Byggnaden blev skallös med en egen identitet.

Förslaget vann bifall hos såväl Stockholms Stadsbyggnadskontor som Akademiska Hus och KMH som överklagande Riksantikvarieämbetet, och projektet kunde återupptas. Men när väl processformalian klarats av (detaljplaneprocessen tog sex år, mellan 2006 och 2012) återstod själva genomförandefasen. Vilket i fallet med en modern musikhögskola innebär hisnande krav på utrymme, akustik, isolering och annat.

– Som ett exempel har 82 av dessa rum så höga ljudisoleringskrav att de inte har någon koppling till byggnadens stomme. Det är alltså ”rum i rummen” som står på gummikuddar, berättar Tobias Rosberg.

Till sin hjälp i detta krävande arbete tog Akademiska Hus, i samråd med KMH, in akustikerna Lennart Nilsson och Simon Edwinsson från Akustikmiljö för att ta hand om akustiska frågeställningar i skolan som helhet. KMH anlitade den internationellt meriterade akustikexperten Jan-Inge Gustafsson på Norconsult för de fyra publika konsertsalarna, ett av hyresgästens egna projekt i projektet.

– Jan-Inge gav mig relativt enkla riktlinjer – i den stora konsertsalen sade han till exempel att han ville ha hårda material och vinklade ytor. Och det var fint av honom att säga det, eftersom det gav mig en konstnärlig frihet, säger Annika Askerblom, arkitekt vid AIX Arkitekter.

Askerblom var den på AIX som var ansvarig arkitekt för det prestigefyllda uppdraget att designa själva konsertsalarna på skolan, med hyresgästen KMH som byggherre till skillnad från själva husuppdraget där Akademiska Hus var byggherre. Salarna är Kungasalen, med 600 platser, Lilla Salen, för bland annat elförstärkt musik, Nathan Milstein-salen med piporgel och bra möjligheter för akustisk musik samt Kreativiteum eller Svarta lådan, för exempelvis experimentmusik.

För att lyckas med uppgiften tog Annika Askerblom hjälp av kartong, färger och en sax och skapade tredimensionella konceptmodeller av akustikväggarna för tre av salarna, där den största av dem, Kungasalen, gestaltades i olika rödfärger.

– Vi var på påsklov och hade glömt påslakan, så jag köpte ett paket och i det fanns kartong som jag kunde skapa modellen av, säger hon. Och så min dotters akrylfärger!

Av enkla hobbymaterial vid ett köksbord blev så ett magnifikt slutresultat. När man träder in i Kungasalen på KMH bäddas man genast in från alla sidor av de vackert böljande väggarna i konvexa och konkava former. Färgsättningen går i olika rödtoner, som glöder som en kolbädd när salongsbelysningen tänds. Toppklassade Genelec-högtalare hänger från taket, och scengolvet kan höjas och sänkas i olika nivåer för att tillåta göra rummet och scenen större eller mindre.

Inne i den lilla Svarta lådan-lokalen har Askerblom valt en annan dekor. Här är väggarna täckta med exponerade Cembrit-fibercementskivor – ett lite ovanligt designelement, men som har sin förklaring:

– Här ville studenterna också kunna ha sina studentfester, och jag ville ge dem en discokula för det. Så det här är en enkel vindskiva med ett lim som glittrar så, säger Annika Askerblom.

Slutresultatet väger samman historia med nutid och arkitektonisk gestaltning med akustiska teknikinstallationer. En byggnad som vänligt men uppfordrande säger ”sch, tyst, lyssna” till sina besökare.